Månadens häst: SHV Bianca
SHV Bianca, en nordsvensk korsning med stor auktoritet och väldigt socialt sinne. Hon är född –94 och bor i sydvästra Sverige. När hon kom in i föreningen hade hon fått rå sig själv, gått sin egen väg och hade därför egna uppfattningar om hur livet gick till. Hon var svår att leda och hantera i allmänhet, och fodervärden har fått jobba länge för att ”komma överens” med SHV Bianca. Nu går allt bra – samarbetet är på topp - och här nedan kommer fodervärdens berättelse:
Det hela började år 2002, jag hade länge längtat efter att återigen ha en alldeles egen häst. Tyvärr hade jag fått avliva mitt halvblod 1995 och sedan dess hade jag haft fullt upp med våra flickors hästar, deras träningar och tävlingar. Men nu började de bli stora och klara sig mer och mer själva.
Efter mycket funderande bestämde jag att det skulle vara en valack (för att inte behöva ta några beslut om ev. avel) och att hästen skulle vara snäll och okomplicerad samt inte kräva allt för mycket motion. Vi tittade runt, tjejerna och jag, och kom fram till att en nordsvensk skulle passa mig bra, men det var inte så lätt att hitta rätt häst. Antingen var de stenhårda i munnen eller så hade de gått bakom en ladugård hela livet och inte sett någonting av världen. Och jag ville ju ha en enkel häst för det kändes lite som att börja om från början. En dag ringde en kompis och tipsade om en nordsvensk travare i grannbyn som skulle passa mig perfekt. Det var ett sto och det skulle jag ju inte ha, men det var ju så nära och det är ju alltid roligt att titta på hästar.
När vi kom fram till den stora sommarhagen möttes vi av en svart och otroligt vacker, men något överviktig, häst. Inte så hög men rejält stor om magen, om en häst kan ha celluliter så kan jag lova att det var det hon hade.
Pernilla, som var Biancas fodervärd hos Svenska Hästars Värn, talade om att det inte fungerade så bra mellan dem. Hon hade dessutom köpt en äldre tävlingshäst som passade henne mycket bättre. Pernilla var väldigt fäst vid Bianca men kände att Bianca fått övertaget (vilket troligtvis hänt hos alla fodervärdar Bianca har haft). Vi fick veta att det inte gick att leda henne, då hon gärna tog chansen att sticka iväg. Det gick inte heller att rida förbi andra hästar, inte lasta på transport m.m.
Första intrycket av Bianca var ändå att hon var väldigt social och gärna ville ”prata” med oss, en snäll och trevlig häst helt enkelt. Hon charmade snabbt min man, efter att han kliat henne följde hon honom som en hund.
En häst som har ”DET DÄR” är svår att motstå, så en vacker dag kom Pernilla ledandes Bianca hem till oss. Och vårt liv tillsammans började…
Bianca visade sig vara en snäll och positiv häst men vi hade lite olika syn på saker och ting.
För att över huvud taget kunna öppna boxdörren utan att bli nersprungen fick jag samtidigt som jag öppnade göra ett hopp, slänga ut med armar och ben, så att Bianca ”såg” mig. För att få bukt med att hon ville dra iväg när vi ledde henne började jag med att röja väg för henne. Med stora rörelser kastade jag bort småsten från marken framför oss, jag fokuserade hela tiden på allt ”farligt” på marken och inte på Bianca. Om någon såg oss kan de inte ha trott att vi var riktigt kloka, men våra konster hjälpte på Bianca. Hon hade fullt upp med att hålla koll på vad jag gjorde och glömde bort att dra iväg.
När det kom till ridningen hade jag god hjälp av mina flickor som med sina hästar Rocky och Atle fick agera bromsklossar den första tiden. Jag blev snart varse hur det var att möta andra hästar på våra ridturer, det var rena skräckupplevelsen när Bianca växte, blev jättestor och inte tog någon som helst notis om vad jag gjorde, där jag satt på hennes rygg.
Så gick åren, det mesta fungerade rätt så bra, och det gick bättre och bättre att möta andra hästar även om jag fortfarande hade en klump i magen när vi närmade oss dem. Att lasta Bianca på en transport ville jag inte göra om det inte var absolut nödvändigt, det berodde inte bara på Bianca utan också på mig själv då jag alltid tyckt att det är en obehaglig situation. Trots våra små duster fanns det inte en häst i hela världen som jag skulle byta ut mot Bianca. Men det var något som fattades, jag ville göra något mer.
Jag åkte och tittade på träningar med natural horsemanship och tänkte, detta kanske var något för oss? Problemet var att de tränare jag tittade på hade stor auktoritet, det kändes som om jag inte var tillräckligt tuff för att klara av det i vardagslivet. Då kom jag i kontakt med Catrin som har många års erfarenhet av natural horsemanship och driver ett företag där hon har träningar och arrangerar resor till Nordamerikas indianer. Fördelen med Catrin är att hon är väldigt mjuk och att hon anser att alla är vi olika och att man ska hitta lösningar som passar var och en. Totalt var vi fem hästentusiaster som samlades hemma hos oss för att lära oss något nytt. Jag ska försöka beskriva några ledarskapsövningar som har hjälpt mig och Bianca att få större förståelse för varandra.
Det första vi fick träna på var att flytta hästen genom att trycka med tummen. Så fort hästen ger efter för trycket belönar man den genom att ta bort trycket. Vi fick i läxa att träna på att vidröra våra hästar över hela kroppen, först med händerna sedan med olika saker så som grimskaft, plastpåsar, sopborsten m.m.
Natural horsemanship handlar om att lära sig hästarnas kroppsspråk, i och med att vi tvåfotingar inte har någon svans fick vi använda ett två meter långt grimskaft för att förstärka våra signaler. För att befästa sitt ledarskap brukar ledarhästen fösa sin flock framför sig, detta skulle vi också göra med våra hästar. Vi började med att släppa en häst i rundcorallen och driva den runt genom att veva runt med vår ”svans”. Hur stora rörelser som behövs är olika från häst till häst. Med Bianca fick jag vara väldigt tydlig i början och använda hela kroppen. Vi fick träna på att hitta den position som är framåtdrivande (det var inte så lätt) genom att veva repet med den hand som är närmast hästens bakdel. Kommer man för långt bakom saktar hästen ner och kommer man för långt framför vänder hästen.
För att behålla hästens uppmärksamhet (det ser man på innerörat som ska vara vinklat mot en) måste man hela tiden se till att något händer, och det kan man göra genom att vända och stanna hästen. Då flyttar man repet till den andra handen, vevar på och tar några snabba steg framåt och skär av hästen väg. För att stanna hästen påbörjar man vändningen men så fort hästen börjar vända slutar man veva och lägger armarna i kors samt sänker blicken. När hästen accepterar dig som sin ledare sänker den sitt huvud och tuggar. I början höll jag och Bianca på väldigt länge innan vi fick det resultatet men nu räcker det med några minuter, så träning lönar sig verkligen! När jag vill att Bianca ska komma in till mig, stannar jag henne, böjer mitt huvud samt vänder mig halvt bort. När hon kommer berömmer jag henne, sedan kan jag vända och gå och hon följer mig. Det är verkligen en häftig känsla.
Gångträning är en teknik som har hjälpt mig mycket. Man har hästen ca 1,5 m bakom sig. För att få hästen fokuserad och följsam arbetar man på sin hållning, man ska vara rak i ryggen, gå med bestämda steg och göra vändningar och halter. Repändan använder man till att vifta in hästen i rätt position bakom en. I början fick jag vara väldigt tydlig och gå med svängande armar ut från kroppen och ta till stora hopp för att få Bianca att hålla sig på lagom avstånd och inte gå förbi eller braka in i mig.
Om man har en lastpall hemma kan man sätta fast en skiva på den och får så en utmärkt "bro". Den kan man använda när man håller på med gångträningen. Man får styra hästen med ett kortare rep i början så att den inte smiter förbi men efter en del träning följer den efter med slakt grimskaft.
Den övning som Bianca reagerat mest på (efter lastträning förstås) är när man drar ett däck i ett rep mot sig. Hon tycker det är riktigt läskigt och troligtvis är det en ur-instinkt då det påminner om ett smygande rovdjur. Jag har däcket i ett långt rep som jag släpar med några steg när vi gångtränar, släpper och går fram och tittar på däcket, tar i repet och drar med några steg igen. Allt går att vänja sig vid bara man tar det lugnt och låter det ta sin tid.
Så kom den dagen då vi skulle lastträna. Varken jag eller Bianca tycker det är en behaglig situation och jag kände mig riktigt illamående, vilket Bianca givetvis kände omedelbart så det blev ju som en ond cirkel. De andra i gruppen lastade sina hästar, även en "omöjlig" häst gick på. Jag tränade i rundcorallen och gångträning under hela tiden, både jag och Bianca var helt slut när Catrin sa till mig -Nu kan du väl gå in och sätta dej i transporten och skramla med hinken, låt Bianca ha långt grimskaft så får vi se vad hon gör.
Bianca följde med fram till transporten, jag gick in och satte mej på huk. Då jag hörde hur Bianca tveksamt klev upp på lämmen blev jag otroligt lycklig. Hon klev in ett par steg, nappade åt sig lite pellets och backade sedan ut igen, stod utanför och tuggade klart, tittade sig runt och klev in igen. Till slut gick hela hästen in i transporten och vi avslutade genom att jag bestämde när det var dags för henne att backa ut.
Vid nästa träningstillfälle fortsatte transport träningen. Jag var mindre orolig denna gång då jag kände att Catrin förstod mig och att vi inte behövde jäkta. Vi gick tillväga på samma sätt som förra gången, men när Bianca självmant hade gått på och av ett par gånger, höll jag emot lite mera och bestämde när hon skulle backa av. Catrin flyttade mellanväggen så att det blev trängre, och det var inga problem för Bianca, men när vi försökte stänga bommen bakom Bianca fick hon panik. Catrin tror att det har hänt Bianca något otäckt någon gång eftersom hon reagerade så kraftfullt, och då hjälper det inte att låsa fast och stänga in henne för då kvarstår problemet. För att inte förstöra det förtroende som jag och Bianca har byggt upp för varandra beslöt vi att vi skulle hålla på med att gå ut in i transporten och med tidens hjälp (och godis) försöka rasera Biancas skräck för att stå fastbunden i transporten.
Efter att ha tränat detta sedan i somras har jag nu en häst som står kvar i stallet med öppen boxdörr när de andra hästarna är ute i hagen och väntar tills jag har rättat till täcket och tagit på grimman och sedan följer med lugnt. Vi går på promenader i omgivningarna, Bianca i repgrimma och med slakt grimskaft efter mig. Jag kan stanna och prata med någon och Bianca står lugnt och stilla utan att tramsa runt. Jag har nu en lycklig häst som tycker om att träna, hon t.o.m sträcker fram huvudet för att hjälpa till när jag tar fram repgrimman. Nu väntar vi på våren så att vi kan fortsätta träningarna för Catrin och kanske, kanske kan Bianca och jag åka iväg med transporten till hösten.
Att träna natural horsemanship har gett mej så otroligt mycket. Genom att studera hur hästarna gör i hagen och sedan försöka göra likadant kan jag få Bianca att vilja vara tillsammans med mig och följa mig. Detta ger en fantastisk lyckokänsla, Bianca och jag har hittat den form av träning som passar oss allra bäst.
Hälsningar från Janet och SHV Bianca
Vill du veta mer om SHV Bianca så kontakta: winarve.nina@telia.com
Vill Du veta hur Du kan hjälpa föreningen, kanske genom att skänka en gåva, kontakta ritasonntag@hotmail.com
Vill Du veta hur Du kan hjälpa föreningen genom att jobba aktivt, kontakta winarve.nina@telia.com
Vill Du veta hur Du blir medlem, kontakta backman.l@telia.com
© Copyright 2010 Svenska Hästars Värn. Allt material på denna webbplats är upphovsrättsskyddat enligt lag.
Ansvarig utgivare: Bettina Rating